Manuka och världens andra eftertraktade honungssorter: ljung, sidr, svartkummin, timjan

De som kommer till oss för Manuka tittar ofta på andra honungssorter också. Vi ser sökningarna: ljunghonung. Miel de nigelle, svartkumminhonung. Jujubier, Jemens jujubehonung.

Den nyfikenheten förtjänar ett svar, för världen av sorthonung är verkligen fascinerande, och att förstå den gör mycket tydligare vad Manuka är och inte är.

Vad gör en honung "eftertraktad"

Fyra saker, i växlande blandning.

Sällsynthet. Ett träd som blommar två veckor om året i en enda dal ger mycket lite honung. Svårighet. Vissa honungssorter är fysiskt svåra att få ur vaxkakan. Renhet. En verkligt monofloral honung kräver kupor placerade och flyttade med precision. Karaktär. Vissa honungssorter smakar helt enkelt inte som något annat.

Notera att "dyr" och "stark" inte i sig står på den listan.

Ljunghonung (Calluna vulgaris)

Klassikern från nordiska och skotska hedar, och en av världens tekniskt mest krävande honungssorter att skörda.

Ljunghonung är tixotrop: i vaxkakan beter den sig som gelé och går inte att slunga som annan honung. Biodlaren måste pressa den, eller först perforera varje cell — långsamt, mödosamt arbete som ensamt förklarar en stor del av priset. Resultatet är mörkt bärnstensfärgat till rödaktigt, tjockt och något gelatinöst, med bitterljuv, rökig, nästan matig smak och ovanligt hög proteinhalt. Den håller också fina luftbubblor, varför den ofta ser lite grumlig ut.

Sökte du ljunghonung var det denna — och den är en av Europas stora honungssorter.

Sidr- eller jujubehonung (Ziziphus spina-christi)

Regelbundet bland världens dyraste honungssorter, mest känd från Hadramaut-dalen i Jemen.

Jujubeträdet blommar kort, terrängen är avlägsen och svår, och biodlartraditionen är sekelgammal. Honungen är tjock, smörig, djupt karamellgyllene, med en rik, nästan fruktig sötma helt olik något ur en europeisk kupa. Kilopriset kan överstiga de högsta Manuka-graderna — och som med all knapp och berömd honung är äkthet en verklig fråga.

Svartkumminhonung (Nigella sativa)

Den som kräver mest försiktighet.

Nigella-honung — ofta förknippad med Etiopien och Egypten — är mörk, pepprig och tydligt matig. Men en verkligt monofloral nigella-honung är sällsynt, och mycket av det som säljs under namnet är honung blandad eller smaksatt med svartkumminolja i stället för insamlad av bin på Nigella. Inget av dem är oärligt om det står på etiketten. Läs etiketten.

Timjanhonung

Greklands stora honung, mest känd från berget Hymettos vid Aten och från Kretas örttäckta kullar. Bärnstensfärgad, intensivt aromatisk, örtig och varm — den smakar omisskännligt av landskapet den kommer från. Den är en av de honungssorter som uppskattats oavbrutet längst i världen: grekerna skrev om den för över två tusen år sedan.

Kastanjhonung

Mörk, nästan svart, med tydlig beska bakom sötman och kraftig träig arom. Framställs i stor omfattning i Italien, Frankrike och på Balkan. Mineralrik och långsam att kristallisera. Den delar folk helt, vilket är en komplimang.

Akacia, bovete och tupelo: tre ytterligheter

Akacia (egentligen robinia, Robinia pseudoacacia) är den ljusaste och mest delikata av de stora honungssorterna — nästan vattenklar, blommig, och så fruktosrik att den håller sig flytande i åratal.

Bovete är motsatsen: nästan svart, maltig, melassliknande, med ett lantligt djup som älskas i Östeuropa och Nordamerika.

Tupelo, från Floridas träsk, är berömd för en sak framför allt: dess sockerbalans gör att den i praktiken aldrig kristalliserar. Blekt gyllene, med päronton, och geografiskt begränsad till en handfull flodbäcken.

Smultronträdshonung: den bittra raritet

Sardinsk smultronträdshonung, skördad sent på hösten när nästan inget annat blommar. Den är verkligt bitter — inte bitterljuv, bitter — och hör till Europas mest sällsynta och dyraste honungssorter. En förvärvad smak som de omvända försvarar hårdnackat.

Var Manuka står

Läs kolumnen "varför eftertraktad" nedåt så sticker Manuka-raden ut av ett skäl som inte har med smak eller knapphet att göra.

Alla andra honungssorter på listan är eftertraktade för hur de är. Manuka är den enda som är eftertraktad för en förening som mäts.

Ljunghonung har ingen grad. Ingen trycker en siffra på en burk timjanhonung. Sidr säljs på rykte och härkomst. Endast Manuka bär ett laboratorievärde — MGO, omräknat till UMF-skalan — plus ett nyzeeländskt statligt test som avgör om den ens lagligen får kallas Manuka. Därför ser en Manuka-etikett ut som ett tekniskt dokument medan en kastanjhonungs ser ut som en dikt.

Det är värt att vara ärlig om priset för det. Mätbarheten är vad som skyddar dig mot en förfalskningsmarknad; den är också vad som gör Manuka mindre romantisk än en sardinsk besk honung skördad av en enda familj i november.

Att bygga en honungshylla

Om du gillar Manuka är nästa steg inte mer Manuka. Det är kontrast.

En bra hylla med tre burkar: en Manuka för djupet, en akacia för spektrumets motsatta ände — ljus, mild, oändligt användbar — och en karaktärshonung du aldrig provat: ljung, kastanj eller timjan.

Provsmaka dem som du skulle provsmaka vin: en liten sked av varje, från ljusast till mörkast, med vatten emellan. Skillnaderna är mycket större än de flesta väntar sig, och det förändrar för alltid hur du läser en honungsetikett.

Sammanfattningsvis

Manuka hör hemma på en hylla med ljung, sidr, timjan och smultronträd — alla honungssorter med ett ursprung, en verklig historia och ett verkligt skäl att kosta vad de kostar.

Det som skiljer den är inte att den är bättre, utan att den är den enda som går att verifiera med en siffra. Kom du hit från en sökning på ljunghonung eller miel de nigelle, följ den nyfikenheten — och vill du först förstå siffran på Manuka-burken, börja med vår omvandlingstabell MGO till UMF.